fredag 20 januari 2017

Det är nå't i luften...


Det är nå’t i luften… Det har surrats rätt länge nu… och surret har de sista dagarna övergått i ett allt mer tilltagande brus. Brusat har det gjort även här hos mig. I min lilla bäck har de senaste dagarnas milda väder fyllt strömfåran upp till brädden. Vattnet har rastlöst sökt sig nerför ravinen på sin väg mot sjön. Där nere har flödet gjort isen landlös och i nyöppna vakar simmar knipora runt i yra cirklar. Snön är borta. Det är liksom nå't i luften…
Samma känsla när jag åker mot Ulricehamn på väg till skidstadion vid Lassalyckan. Ute på Brunns gärden färgar den lågt stående eftermiddagssolen åkrarna vackert varmgula. Snön är borta. Det är nå't i luften…
När jag kommer till Lassalyckan och skidområdet lyser hela spåromårdet vitt. Fullt av folk är sysselsatta in i det sista för att få allt på plats inför den stora festen. Snön ligger kvar. Ännu ett par dar. Och det är nå't i luften…
Alla jag möter är glada. Idel varma leenden. Mungiporna ända upp till öronen. Här utstrålas glädje och stolthet. Alla som får vara en del av detta som händer just nu lever i ett lyckans rus. Och det smittar av sig. Entusiasmen flödar och förväntningarna är på topp.
Men, känner jag, det är bestämt något som saknas. Visst hade vi önskat rejäla snödrivor även utanför spåren? Ute i skogen. Snö och rimfrost i träden. För att få uppleva det fulländade vinterlandet. Och framförallt för att bjuda alla besökare på det allra bästa.
Men det är som med önskningar i allmänhet… alla kan inte uppfyllas.
Och hur blir det då? Jo, det blir som på julafton… tomten kommer ändå. Även om det inte är slädföre ända fram till dörren…
Och det är bäddat för spännande överraskningar…

onsdag 18 januari 2017

Bjornsen, Randall och Svensson


Just nu är det bara två dagar kvar innan World Cup på skidor startar i Ulricehamn. Under helgen brakar den lös… DEN STORA FESTEN! Ulricehamn står då inför den historiskt största händelsen sedan slaget på Åsundens is. Den bataljen utspelades den 19 januari 1520. Ja, precis!!! Det är nästan på dagen 497 år sedan! Det var 19 januari 1520 som den danska hären mötte den svenska nere vid Skottek. Öga mot öga. Med 10.000 man på var sida. Inalles 20.000 man.
Svenskarna förlorade både slaget och sin härförare. Sten Sture d:y dog i en släde på Mälaren när han flyende var på väg mot Stockholm. Utgången av slaget fick långtgående konsekvenser för den politiska utvecklingen i Sverige.
Inför helgens ”big battle” kommer Ulricehamn att invaderas av styrkor från 26 skidnationer i hela världen… Ryssland, USA, Island, Canada, Japan, Australien… jodå… danskarna är här denna gången också!
Striden om de åtråvärda titlarna kommer att bevittnas av en publik på över 20.000 själar vardera dagen. Fullt jämförbart med händelsen 1520 alltså. Fast den varade ju bara en dag. Men nu som då – arenan består av fruset vatten.
Nu återstår att se om vår lokala fighter Hanna Falk blir firad som drottning i hemmaterritoriet. Många hoppas. Jag också! Det är ju ändå hon som på nåt sätt släpat hit hela cirkusen. Vi håller tummarna!

Idag har jag rekognoscerat i Sanatorieskogen (det som är kvar av den). Tillsammans med min egen ”lokalgudie”, vännen och forna kollegan Lars-Olof utforskades publikvägarna kring hela spårområdet. En nätt fyratimmarspromenad inklusive fikapaus. I dimman kunde vi skönja hur skidåkare bekantade sig med banans alla krumbukter. Och vid den allra tuffaste passagen, den branta backen vid Ryckåsen, fick vi närkontakt med ett par toppåkare ur den amerikanska damtruppen – Sadie Bjornsen och Kikkan Randall.
Med några snabba klipp tog de den tunga backen och kostade samtidigt på sig ett leende. De körde på lust och glädje… helt uppenbart. Elementära ingredienser för att utveckla gränslös motivation…
Världscupstävlingarna har föregåtts av ett enormt arbete på många plan. Nya banstäckningar, bredare spårområden, nya vattendammar för konstsnöframställning, byggnader, läktare… you name it… Allt har skalats upp från idé till modell till full skala.
Naturligtvis är allt detta ett fullständigt vansinne på alla plan. Men det är också ett spännande arrangemang som sannolikt kommer att skapa sammanhållning och grogrund för nya idéer om framtida möjligheter i vår lilla kommun.
Och säkert blir skiddagarna ett evigt minne för alla som får uppleva dem på nära håll.
Minst lika bestående som slaget på Åsundens is 1520…


Ny på listan idag:
Sidensvans (39)

tisdag 17 januari 2017

Koltrast till lunch



Idag har jag varit nere på isen vid Haganäs. Det var väl inte det allra bästa underlag för åkning men det kändes fint att ha tagit tillfället tillvara. I värsta fall blir detta vinterns enda tillfälle med skridskorna. Isen är tjock. Minst 10 centimeter i triangeln Haganäs – spetsen på Långegrund – Boanäs. Den tidiga snön som kom i samband med mildväder har gjort underlaget skrovligt. Men det finns också ytor med bättre is. Inga fula sprickor. Fullt åkbart alltså.
Ett par timmar på isen ger flera dimensioner. Det är inte bara åkning. Jag kikar på spår i snön. Räv, hare, mink, rådjur. Och så en spårlöpa efter lodjur. Lodjuret har kommit från Högagärde. Gått över Långegrund. Och sedan styrt iväg inåt Hunnahagsviken. När jag kommer lite längre ut på isen upptäcker jag något på långt avstånd. Jag anar att det är en fågel. Eftersom jag inte har kikaren med så tar jag mig försiktigt närmare. Stakar mig fram med hjälp av ispiken. Det ser ut som en falk. Eller är det en duvhök? Rätt som det är flyger fågeln upp. Störd av mig såklart. Det är en falk! En gammal pilgrimsfalk. Jag skrinnar sista biten fram till den plats där falken lyfte. Och där ligger resterna av lunchen… En övervintrande koltrast har fått släppa livet till. Nu är han fri och behöver inte mer bekymra sig över vinterns hårda villkor…


Ny på listan idag:
Pilgrimsfalk (38)

måndag 16 januari 2017

90-gränsen spräckt


Det har nästan blivit som en mani, det här att spräcka ekstockar till stolpar.
Eller som äldste sonen sa:
– Det här jobbet är ju så roligt så man borde betala för att göra det.
Det gör ju inte jag... betalar för att klyva ekstockar. Eller? Jo, på nåt sätt så gör jag ju trots allt det... för jag sätter ju tid och kraft som insats. Men jag lönas också. Att få vara ute i naturen. Lyssna på ljuden runtomkring. Följa solens gång. Och se stapeln med nykluvna stolpar växa till nya höjder. I och med dagens arbete spräckte jag antalsgränsen 90 stolpar...

söndag 15 januari 2017

Kors och tvärs

Idag har det varit ett helt fantastiskt vinterväder. Och perfekt skidföre för ospårad åkning på öppna ytor. Minusgrader. Dagsmeja i soliga lägen. Skare i botten och lite puder på toppen. Det blev denna vinters skidpremiär för min del. Tänkte att det kunde passa fint att värma upp lite med laggarna så här veckan innan världscuptävlingarna i Ulricehamn. Det har ju pågått planering och förberedelser av stora mått inför den stora skidfesten.
Här hos mig krävdes inga större förberedelser. Upp på vinden för att hämta skidorna. Och ner i källaren för att hämta kängorna.
Sedan har jag kört kors och tvärs. Och runt, runt. Efter stundens impuls och med näsan mot solen. Varv efter varv uppe runt åkrarna. Letat upp de bästa utförslöporna och efterhand som balansen tränats har farten tillåtits öka...
Det är härligt att ha en alldeles egen hemmaarena som bjuder omväxlande kombinationsåkning...


Ny på listan idag:
Entita (37)

onsdag 11 januari 2017

Enligt mitt recept

Idag har jag haft bageri här i vindskyddet. Och det är de ”vanliga” tekakorna som fått sig en gräddning. Jag bakar nästan uteslutande detta bröd. Men testar att variera ingredienser för varje gång.
Flera gånger har jag lovat att dela med mig av receptet men har inte uppfyllt det löftet. Inte förrän nu.
Receptet är egentligen ett välbekant sådant. Om du vill börja söka på nätet är ”linfrötekaor” ett bra sökord att starta med. Då dyker det upp flera varianter.
Så varsågod Eva-Marie och Ulrika, här är de goda grunderna… enligt mitt recept…

Vid bakning idag har jag använt följande ingredienser:
Mjölk 1,3 liter, vatten 6 dl, margarin 100 gram, vetemjöl 18 dl, grovt rågmjöl 6 dl, havregryn 2 dl, rågflingor 1 dl, vetegroddar 1 dl, vetekli 1 dl, helt linfrö 1 dl, solrosfrökärnor 1 dl, chiafrön 1/2 dl, torkade smulade nässlor 3 dl, salt 1,5 tsk, mörk sirap 3 msk, jäst 100 gram, bakpulver 4 tsk. Använder – så långt möjligt inom komfortzonen*) – ekologiska produkter. *) Vad jag kan få tag på hos Elias i min lokala nära-butik.

Dagens recept:

Brödbaket består av två moment. Moment 1: Gröten. Moment 2: Degen.

Koka ihop en gröt bestående av nedanstående och låt den sjuda på svag värme så att alla ingredienser tagit till sig vätskan och svällt ordentligt.

GRÖTEN (moment 1)
5 dl vatten
3 dl mjölk (3 %)
100 gram margarin
2 dl havregryn
1 dl rågflingor
1 dl hela linfrön
1 dl solrosfrökärnor
1/2 dl chiafrön
1 dl vetekli
1 dl vetegroddar
3 dl torkade nässlor (smulade)

(OBS! Grundreceptet på gröten ser annorlunda ut än övanstående. Det innehåller INTE solrosfrön, vetegroddar, chiafrön, nässlor, rågflingor. Om du skall gå efter ett enklare recept så är det 3 dl havregryn, 2 dl linfrön och 1 dl vetekli. Då minskas vätskan i gröten till ca 3 dl vatten och 2 dl mjölk.)
– – – – –


Under tiden som gröten svalnar till 37 grader förbereder du för att göra en deg enligt nedan.
Den går ju snabbt att fixa ihop så vänta med att röra ihop ingredienserna tills gröten svalnat.

DEGEN
 (moment 2)
100 gram jäst
3 msk sirap eller honung
3 tsk salt
1 liter mjölk (3 %)
6 dl grovt rågmjöl
Cirka 18 dl vetemjöl


(OBS! Grundreceptet innehåller inte grovt rågmjöl. Vill du jobba efter grundreceptet så ta istället ca 24 dl vetemjöl.)

· Blanda bakpulvret i lite av vetemjölet.
· Värm mjölken till exakt 37 grader. Rör ut jästen, saltet och sirapen/honungen i lite av mjölken. I med resten av mjölken.
Rör ner rågmjölet och cirka två tredjedelar av vetemjölet i mjölken.
Kolla att gröten som du gjort i ordning tidigare håller 37 grader. Blanda ner gröten i vete-/rågmjölsdegen. Arbeta ihop noga. Fortsätt därefter att arbeta in vetemjöl tills du har en smidig, ej styv, deg.
· Låt degen jäsa i en rymlig bunke (det är lätt att den rymmer :) under duk i 30 minuter. Stjälp sedan upp degen, tillsätt mera mjöl om det behövs så att den inte kladdar och knåda den ordentligt. Avgörande moment Inget fusk!
· Dela degen i hanterabara delar och kavla ut till cirka 1 1/2 centimeters tjocklek. Pudra lite (obs lite) vetemjöl över den utkavlade degen (ser proffsigt ut tycker jag), nagga och ta ut kakor med mått. Jag brukar använda en plastburk som har en storlek jag gillar. Och ett pepparkakshjärta modell större. (Om du väljer plastburk måste den ha ett hål i bottnen annars blir det för mycket luft innanför när du trycker ut kakorna.)
· Lägg kakorna på plåt och låt jäsa ytterligare 30 minuter under duk. Jag brukar ställa yestids-klockan när första plåten är utbakad. Sedan gäller det bara att ha koll på vilken ordning som plåtarna blivit klara för jäsning.
· Grädda i 250 grader i 7–8 minuter.


Om du gjort någorlunda rätt nu så bör det sprida sig en ljuvlig doft av nybakat i ditt kök...
När allt är klart kan du, till exempel, dela med dig av dina varma hjärtan. Eller låta dem hårdna till is i din frys... (fast ett fruset hjärta går ju att tina upp...)

LYCKA TILL!

PS! Till brödbaket kan användas ett mått förnuft också. Det är bra som reservation ifall något fel smugit sig in i receptet... Förnuft finns inte att köpa i butik utan måste hämtas ur eget erfarenhetsförråd en våning upp.

måndag 9 januari 2017

Renovera eller restaurera?


RENOVERA – RESTAURERA. De två orden ligger nära varandra i betydelse. Men det finns en skiljelinje. Och den linjen markerar det val som finns att göra när du står inför något som behöver din yttersta omsorg.
När jag slår upp de båda orden i mina ordböcker framkommer följande definitioner:
Restaurera: Återställa till sitt ursprungliga skick. Alt. återställande i gammalt skick.
Renovera: Återställa i fullgott skick, genomgripande förbättra eller snygga upp. Alt. förnya.
I mitt fall, när det gäller de gamla ladugårdfönstren är valet självklart – restaurera.
I början av förra seklet byggdes ladugården här i Skog. Det var min morfar, med hjälp av sina bröder Albert och Johan som utförde arbetet. Det mesta av materialet hämtades i hemmaskogen. Delar av den timrade fähusdelen verkar dock äldre än det övriga i bygget. Troligen har timret kommit från någon annan byggnad. Det var ju vanligt förr. Material återanvändes för att spara tid och kraft. Mer osäkert är det med fönstren. De kan vara gjorda på gården. Eller har något snickeri tillverkat bågarna.
Hur det än förhåller sig med den saken är det uppenbart att fönsterglas var väldigt kostsamt vid tiden för bygget. Och det fanns inga pengar. Det gick inte att köpa allt som behövdes. Göra själv eller vara utan. Eller fick det duga med det allra enklaste. Och nöden blev uppfinningens moder. I några av bågarna i Skogs ladugård är det spillglas som använts. Bågen på bilden med nio rutor innefattar 26 glasbitar.
Det hade naturligtvis varit enklare för mig att skära till nya glas istället för alla de där småbitarna. Men då hade historien upphört här. Kommande betraktare hade gått miste om den historia som finns inramad i bågarna. Att bevara blir också mitt sätt att visa hänsyn och hedra det arbete som min morfar utfört. Hans möda att hushålla kräver den respekten.
Jag känner att jag har förädlat både fönster och glas. Och just nu är de här små glasbitarna både viktigare och långt mera värdefulla än om de varit hela rutor...

söndag 8 januari 2017

Forspaddling

Någon gång varje vinter brukar jag göra ett besök vid strömstareforsen. Allra säkrast att möta strömstaren är när det är ordentligt fruset i vattendragen. Då kan man finna ett helt gäng fåglar i och kring forsande vatten som håller sig öppna hur kallt det än blir. Där kan man se dem tampas om de bästa födoställena. För det är mat det handlar om.
Strömstarar livnär sig främst av vattenlevande insekter. Så här vintertid är det, såvitt jag sett, uteslutande husmask. Husmask är nattsländans larver. De kallas husmaskar därför att de bygger rörformiga kapslar kring sina kroppar av material från åbottnarna. Som små skyddande hus. Husen är oftast gjorda av grus eller växtdelar. Strömstarna är fenomenala på att leta upp de här krypen. Fåglarna dyker och simmar i strömmande vatten. Använder vingarna att ”paddla” med. Och sällan är det som de lämnar den strida strömmen utan fångst. När de kommer upp skakar de hastigt på masken så att ”huset” trillar av. Sedan sväljs matbiten. Detta upprepas praktiskt taget hela den ljusa delen av dygnet. Dyk. Fånga. Upp. Skaka. Svälj. Trots att jag sett detta skådespel tusen gånger kan jag inte inte undgå att fascineras.
Forsens kalla vatten är en tuff miljö för fåglar. Här får den evolutionära anpassningen tillfälle att uppvisa ett av sina pedagogiskt bästa exempel.
Och så där mitt i forsen... ett annat pedagogiskt exempel på forsens hårda villkor... som ett varnande sjömärke i en förrädisk farled! Ett minnande märke av okänd haverits...

Upplevelser vid strömstareforsen... (Tidigare inlägg på bloggen):
http://sunebroman.blogspot.se/2013/12/en-baddare-pa-vinterbad.html

Nya på listan idag:
Strömstare · Gulsparv (36)

lördag 7 januari 2017

Egenvärde




Under femton år här i Skog med praktisk naturvård som huvudspår har det blivit gränslöst mycket ris, rishögar, löv och lövhögar. Och parallellt med det också i bild och skrift här på bloggen. Det har förklarats många gånger varför det pågår år efter år. Landskapet och mångfalden... det har varit drivkraften. Att se det öppna landskapet och att upptäcka och gynna förekomsten av nya arter. Att den bärande idén står klar hindrar dock inte att jag ibland både undrar och tvivlar. Vad är det jag håller på med? Och vad skall det bli? Ett evighetsprojekt. Ett ändlöst huggande, klippande och räfsande. År efter år. Denna höst och vinter har jag lagt upp fyra stora rishögar. En av högarna skall blir påskeld. De andra tre kommer att brinna när jag blir tänd på att elda.
När jag, ett par veckor före jul, talade med min farbror Sven-Åke i telefonen slapp mina innersta tankar lösa för en stund. Jag berättade att jag ibland gör just det... undrar varför jag håller på med detta... att jag oftare söker meningen och att jag ibland tänker att kanske borde släppa taget. Lägga av.
Han funderar en stund. Det blir tyst i luren... och så säger han: Ja, men det har ju ett egenvärde.
Precis så säger han: – Det har ju ett egenvärde.
Jag tänker att det är ett ord som inte så ofta används. I alla fall inte av mig. Men det är ett bra ord. Som fungerar i många sammanhang. Och framförallt i detta.
Jag slår upp det i min gamla ”Svensk illustrerad ordbok” från 1958, där står det:
Egenvärde – värde som något besitter för sin egen skull.
Och där är ju svaret, tänker jag. Det är ju så det är. Att hugga buskar, släpa ris, bygga rishögar, elda rishöger, räfsa löv och bränna, slå med lie och räfsa hö... har mer än mångfalden som mål... det har ett egenvärde. Och det värdet – egenvärdet – är när jag är i  naturen, och som en del av den, upplever den samtidigt som jag arbetar. Egenvärdet uppstår när jag rör mig, lyssnar, ser och upplever... och det är då som egenvärdet är som allra störst... det är då som egenvärdet skapas... i samma stund som skeendet... Skeendet och egenvärdet blir tillsammans livsnerven och drivkraften... Målet kan finnas där men det går inte fullt ut att nå fram till det... målet är egenvärdet... ett värde som är oberoende av andra omständigheter än just sitt eget och ej mätbart i guld eller silver... kan heller inte användas som bytesvara eller ersättas av annat värde...


Ny på listan idag:
Korp

fredag 6 januari 2017

Nu är det klippt!


Idag har vi haft hjälp av vännen Christer att beskära äppelträd. Det är tre olika sorter som finns här i Skog. Lobo, Ingrid Marie och Alice. Lobo och Ingrid Marie sattes av min far. De har stått länge utan att utvecklas. Alice-trädet fick Martin som studentpresent av min farbror Sven-Åke och Elsy. Det har också stått och stampat i flera år och inte förrän under de senaste två har det börjat växa till. Skötseln på alla tre träden har varit eftersatt. Ja, ärligt talat... den har varit obefintlig. För att råda bot på det och få igång träden behövdes nu en rejäl uppgradering. Och framför allt en genomgång av grunderna i trädbeskärning. En kick framåt.
Måste erkänna att jag skäms för att jag inte tagit tag i detta tidigare. Min undanflykt och förklaring är att jag i min rädsla för att göra fel inte gjort något alls. Med facit i hand kanske det varit det allra bästa. Men nu var det verkligen hög tid. Att börja från grunden tillsammans med någon som kan känns både  spännande och inspirerande.
Att lära genom att göra är också det ojämförligt finaste sättet att förkovra sig. Med denna första beskärning kommer träden framgent, med säkerhet, få den uppmärksamhet de förtjänar. Beskäraren och träden i ett blivit vitaliserade... ett växande intresse har fått näring... och slagit rot... Det friska vintervädret med –8°C gav rosiga äppelkinder... 
Nu är det klippt!

– Tack Christer för ett par instruktiva timmar hos oss i Skog!


Nya på listan idag:
Stenknäck · Björktrast

torsdag 5 januari 2017

Spökjakt


Vintermorot

En vecka in i januari och färska morötter direkt ur jorden är det möjligt? Ja, faktiskt! Idag har jag skördat drygt ett kilo saftsprängda, söta och goda rötter från egen odling. En del åts råa. En del blev stuvning. Metoden jag använder för att kunna låta morötterna stå kvar i jorden är utarbetad sedan länge. När lövet har fallit från träden brukar jag räfsa ihop en rejäl hög. Sedan sätter jag bambukäppar i varje ända av morotsraderna. Därefter lägger jag rejält med löv ovanpå. Helst knädjupt. När det sedan är dags att skörda är det bara att gå in vid första pinnen. Lyfta på lövet och gräva upp morötterna. Sen flyttar jag pinnen och håller på så sätt reda på var jag skall hämta nästa gång. Som en liten stuka men enklare.

Nya på listan idag:
Koltrast · Kattuggla

tisdag 3 januari 2017

Årets första snö

Årets första dag skrev jag om domherrar i flock och förebådande om snö. Det dröjde bara två dygn innan den första snön föll. Inte så mycket... men trots allt snö.
Ja, tänker du... det där hade väl gått att förutspå genom att kolla på någon vädersajt... att det skulle bli snö. Ja, visst... kanske det. Men i avsaknad av uppkoppling till internet... hur skall vi då kunna veta nåt om vilket väder som är i antågande? Nej, då är det till fördel att ha koll på hur domherrar uppträder.
Jag skrev det i förrgår, och jag upprepar... ”rastlösa domherrar i flock som uppenbarar sig i närheten av gårdar och hus är ett säkert snötecken. Snön brukar komma inom tio dagar efter att fåglarna visat sig.”
Och hur är det egentligen med vädersajter på nätet? Ja, de kan ha rätt. Men jag vill bestämt påpeka att min spådom med domherrarna verkligen slog in. För att komplettara min tidigare prognos vill jag anmärka att det stora antalet domherrar i den aktuella flocken och på vilket sätt de rörde sig indikerar att ännu mera snö är på väg inom de stipulerade tio dagarna.
Det finns andra sätt att spå väder. Någon gubbe uppe i norr anlitades år efter år för att spå genom att kika på abborrfenor. Där kunde han spå väder för långa perioder. Ett annat bekant sätt är att se på mängden rönnbär för att få en hint om hur hård vintern förväntas bli. Hur det varit med abborrfenorna vet jag inte. Men vad beträffar antalet rönnbär är det har gått fel. (Hittills, kanske är bäst att tillägga.) Förekomsten av rönnbär var under hösten riklig. I alla fall här hos mig. Men den riktiga vargavintern som är förknippad med god tillgång på rönnbär har hittills inte gjort sig bemärkt.
Min far hade sitt eget sätt att spå när det var snö på gång. En gång i sina bästa år hade han, under ett målningsuppdrag, fått en murken flaggstång fallande över låret. Pang! Stången gick av och benet gick av. Brott på lårbenet. Dessutom blev det komplikationer i knäet. Jag lärde mig genom åren att se när hans utlåtande om stundande väder kunde väntas. Min far satt och gned knäet. Masserade det. Runt, runt. Lät underbenet dingla i luften och svängde det fram och åter. Det knakade och skrällde i knotorna. Och så gned han igen, och igen... sen sa han de förlösande orden: Jag tror det blir snö... Och så vitt (!) jag minns så blev det snö... förr eller senare...