måndag 18 mars 2024

Frösådd, sippor och rop i skyn



Idag har varit en fantastisk vårdag! Den 18 mars. Dagen inleddes med kylig morgon. Noterade –10°C vid 06.30. I skuggsidorna förblev marken frusen hela dagen. Med detta som utgångspunkt tog jag det lugnt de första förmiddagstimmarna Och vad kunde då passa bättre än pilla ner fröna (47 stycken) till det som förhoppningsvis skall ge sommaren ett överflöd av tomater. Tre sorter likt förra året. Gardeners Delight går i repris. Nya sorter blir Sungold – en gul/orangegul körsbärstomat och Black Prince, tomat av mera ordinär storlek. På fröpåsen finns att läsa: ”Från tidigt 1900-tal. Sibirisk ursprungssort. Djupt blodröda, mörkt sotade tomater med mörkt marmorerat, saftigt fruktkött med angenäm smak.” Visst låter det både lockande och spännande!?
När solen värmt upp marken i exponerade lägen blev det ett par timmar med lövräfsan nere vid vägen. Passade också på att bränna lite gammalt fjolårsgräs i diket. Nöjd!
Under dagen kom ett par små flockar med tranor. Spikrakt från söder mot norr. Samtidigt som jag låg i böneställning och fotograferade den första blåsippan hördes deras rop i skyn…


söndag 17 mars 2024

Par i gult



Efter ett par dagars regn blev det strålande sol från knallblå himmel. Avnjöt förmiddagskaffet ute på farstutrappan. När jag satt där gjorde sig bäcken sig påmind. Den brusade friskt och vårlikt… liksom pratade med mig och sa: Kom hit en stund och se hur glad jag är, hur rask jag är, hur levande jag är…
Jag gick bortåt ängen och fram till bäcken. Uppför den sluttande ravinen. När jag närmade mig bron och den gamla brunnen lyfte plötsligt två fåglar ur bäckfåran. De kändes bekanta på något vis. Var det ärlor? Jo, men visst. Två vackert gula forsärlor. Ärlorna landade lite högre upp i bäcken och fortsatte sitt provianterande.
Det är inte första gången som jag ser forsärla här i min lilla bäck. Det har hänt några gånger. Och det är oftast om våren. Tydligt är att den dragning forsärlor har till rinnande vatten är avgörande för att bäcken i Skog blir rastplats på flyttvägen norrut. Det kan rent av vara så att detta paret häckar vid Gärsbo kvarn. Där är ett ganska säkert ställe för att se forsärla och har så varit år efter år.
Det hade varit roligt om ärlorna hade stannat här för att häcka. Men av allt att döma ger bäcken inte tillräckligt med föda. Ärlorna vill ju ja insekter som lever i och intill rinnande vatten. Min bäck torkar dessutom oftast ut under delar av sommaren. Det har ärlorna lärt sig. Men jag är tacksam för dessa korta små besök. Och tacksam att jag har den lilla bäcken som brusar extra starkt när det finns upplevelser på nära håll att ta vara på…

onsdag 28 februari 2024

En stund i skogen


Idag har jag varit i skogen och kapat upp en rötskadad gran som fredagsstormen fällde. Den låg tvärs över brukningsvägen mot Jönsalyckan. Det blir ved. Bra att ha lite granklampar inblandade i den övriga veden. Då finns det alltid tillgänglig lättkluven tändved i förrådet.
Jag passade också på att tända en brasa och eldade riset. Lugnande och trivsamt med en eld som sällskap när man håller på i skogen. Det gäller, att efter bästa förmåga, förgylla de stunder som ibland kan kännas meningslösa. Tycker jag lyckades med det idag!

lördag 24 februari 2024

Surt löv och rutten ved




I denna veckans första hälft tjuvstartade jag med årets lövröjning. I ett parti utmed brukningsvägen mot Linnekullen var sommarens gräs- och örtväxt så svag att jag inte såg anledning att lägga energi på att slå med lien. Istället körde jag med röjklingan på senhösten just som den första frosten kom. Röjklingan passade bra här därför att det finns en del uppslag av ek som tog tillfället i akt att växa till sig under sensommaren.
Idag kom också skottkärran väl till pass. Det blöta lövet, vinterståndare av främst ängsvädd och späda ekkvistar packades stadigt i kärran. Att köra genomsurt löv gick alldeles utmärkt. Dessutom är det nedförslut till min, nu mera smått gigantiska, lövkompost. Bara att styra och tippa.
Framåt fredag morgon drog det ihop sig till oväder. Uppemot tjugo sekundmeter i vindbyarna ställde till med en del oreda. Det redan murkna staketet utmed västra tomtgränsen hade fått nog. Det lade sig till största delen platt för vinden någon gång under morgontimmarna. Störarna i marken hade ruttnat. Tio år höll det, men nu var det slut.
Nu har jag sågat sönder hela konstruktionen och kört till skogs med alltsammans. Där får naturen ta hand om återstoden i en snabbt arrangerad dödvedsdepå.
Förutom att staketet gick om kull fälldes också en fullvuxen gran uppe i skogsbrynet. Detta lär bli en del av nästa veckas beting. Jag gör ved av hela stammen om jag väl får fram den till klyven.
En gammal björk genomgick också en rejäl frisering när vindarna ven. Den delade sig i en klyka några meter upp. Björken, en riktigt gammal kämpe, visade sig angripen av sprängticka och samtidigt också väldigt rötskadad.
Under förmiddagen hörde jag flera gånger gröngölingen klämta bortifrån brynet. Den verkade upprörd. Jag fick mina misstankar om att den sönderblåsta björken varit häckningsplats för gölingen.
När jag kom närmare den fallna stammen och slutligen satte sågen i den besannades mina farhågor. Det oansenliga bohålet dolde en väldigt djup hålighet. Och längst ner där i hålet en bobale som varit påbyggd under många, många år. En bobale som efterhand förvandlats till ett par decimeter kompostjord. Sannolikt har björken varit hem för gröngölingar i flera generationer.
Denna björk är en av de sista gammelbjörkarna som stått på rad utmed brukningsvägen som löper genom gården. Vid samma tid förra året fälldes två stycken helt nära ladugården. I april året innan fälldes en nära gränsen åt öster. Alla mer eller mindre angripna av röta. Jag har väl sörjt för att släppa fram ersättare men det lär dröja ett par hundra år innan de når upp till samma kaliber som de som ”lämnat in”.


Relaterade länkar:
https://sunebroman.blogspot.com/2023/02/murkna-bjorkar-pa-fall.html
https://sunebroman.blogspot.com/2022/04/ekvilibristisk-tradfallare.html

fredag 9 februari 2024

Dags att vakna!

Idag har mina pelargoner fått lämna källarkylan och dessutom fått ny frisk jord inför blomningssäsongen.

onsdag 24 januari 2024

Frostfri förvaring




 

För att ha tillgång till fräscha morötter och rödbetor under vinterhalvåret brukar jag täcka odlingen med ett rejält lager löv. När träden fäller sina löv är det perfekt att ha rotfruktsodlingen som mellanstation för allt som samlats ihop. På så sätt blir löven inte en belastning utan tvärtom till nytta. För att hitta tillbaka till rötterna sätter jag en käpp i varje ända av raden, täcker sedan rikligt med löv… knädjupt är ett bra mått. Det måttet har även denna kalla januari stått emot frysning. När det är dags för skörd är det bara att leta sig ner till jorden, plocka upp vad som behövs för några dagars behov, flytta markeringspinnen och fylla tillbaka lövet.

måndag 8 januari 2024

Röjningsveden kapas




 

Det här momentet i vedhanteringen är något som jag ser fram emot varje år. Att stå vid kapen med näsan mot solen en krispig vinterdag. Att lugnt och metodiskt göra stumpar av klenveden. Känna doften av trä när sågen skär igenom barken.
Varje träslag har sin doft. Mest påtaglig är den hos rönnen. Jag behöver inte se att det är en rönn som är på väg att kapas. Det känns direkt vid först snittet. En frisk och ”rönnig” bouquet. Även en sådan här dag med många minusgrader. Doften slipper lös ändå. En doft som omedelbart minner om den tid om våren då rönnpipor skäres.
Jag har tjuvstartat med kapningen detta år. Mitt vedförråd är fyllt och kommer räcka minst tre, kanske fyra vintrar förutom denna så jag behöver inte samla stora volymer. Nu handlar det mera om att gallra och röja en liten yta i taget. Och hålla jämnt med att kapa och klyva. På det sättet blir det ju också variation i arbetsuppgifterna. Och så går det snabbt att avsluta när vårarbetet i form av lövröjningen börjar pocka.

lördag 6 januari 2024

Trettondedag jul




Kylan har parkerat för en tid. De två senaste nätterna har termometern visat –18 grader. Bistert. Men vackert. När jag på efternatten vaknat för att uträtta ett lättare behov har jag samtidigt gläntat på ytterdörren. För att läsa av termometern. Förundrad har jag i dessa stunder lyft blicken mot den klara himlen. Allt alldeles stilla. Jag stannar endast ett ögonblick ute på trappan. Så pass att jag fått med mig bilden på näthinnan.
I dag under förmiddagen slog jag några lovar kring gård och hus. Gnistrande solsken. Klarblå himmel. Bländande vackert och svårt att ta in! Men med kamerans hjälp kunde jag plocka några valda scener ur landskapet. Scener som jag nu ikväll, när mörkret lagt sig, kan återuppliva. Och dela med mig av.
Under kaffestunden på trappan i söderläge hördes smältvattnet droppa ur stupröret. Dagsmeja! Samtidigt svävade myriader av mikroskopiska iskristaller i motljuset. Till synes opåverkade av solens strålar.
Vid pass klockan tolv uppenbarade sig en havsörn på låg höjd. Den kom från söder och drog spikrakt mot norr. Med ett par grunda sävliga vingslag försvann den bort över Björkklinten. Majestätiskt – utan störrre åthävor!