måndag 19 februari 2018

En dag till att leva



Sent i natt körde jag från Göteborg. Klockan blev strax efter 23 innan jag kom ut på motorvägen mot Borås. Det drev snö i luften. Det var blött och svart på asfalten. Någon strängar av snö och slask. Upp emot Landvetter ökade sörjan på vägen. Jag tog det lugnt i mitt högerspår. Bakifrån kom bilar i hög fart. En karavan av taxibilar, troligen på väg till flygplatsen. Alla fem tätt tillsammans i vänsterspåret. Aggressivt. Min framruta fylldes av slask och stänk. Tillsammans med snön som flög i luften och mörkret blev det svårt att se var vägmarkeringarna fanns. Allt kändes plötsligt så hotfullt.

Närmare Borås tilltog snöfallet. Vägbanan blev mer och mer täckt av snö. Snöfallet flimrade framför mina strålkastare. Tvingades att sänka farten ytterligare. Till mellan 60 och 70 vilket egentligen var alldeles för fort. Mina medtrafikanter tycktes dock inte alls bekymrade över väglaget. I vänsterspåret kom dyrbara lyxbilar varvade med små skruttbilar och lastbilar med släp. Alla i hög fart. Lika hög fart som skyltningen tillät.

Jag förundras inte ett dugg över att det händer olyckor på vägarna. För mig framstår det som ett under att det verkligen inte händer mer. Så fullständigt huvudlöst som de flesta denna natt framförde sina fordon. Varför har alla så bråttom? Vad är det som driver på?

Tacksamheten över vad jag upplevt på konserten var stor. Men tacksamheten över att komma hem, utan skador och med livet i behåll... den var långt mycket större!

Stanna upp, ta det lugnt och NJUT AV ATT FINNAS TILL!

Soundtrack from the edge of Tvärred





Göteborg lördag utsålt, Göteborg söndag utsålt, Oslo måndag, Malmö torsdag utsålt, Gävle fredag utsålt, Luleå lördag, Cirkus Stockholm söndag utsålt. Daniel Norgrens solotruné 2018 drar fulla hus på de flesta orterna. I går kväll spelade han inför 1200 själar i Göteborgs konserthus... och jag var en de andäktiga.
Förra gången jag upplevde Norgren var i november 2013 i ett fullsatt Folkets hus i Borås. Då spelade han med orkester för sin hemmapublik.
Sedan dess har han turnerat flera gånger. Bland annat i USA. Och till hösten bär det iväg dit igen.
Just nu gör Daniel soloturné. Det är tillbaka där det började. För tio år sedan drog han runt som enmansorkester och ackompanjerade sig själv med trumma och cymbal.
När Daniel tar emot publiken i Göteborg framkallas en förnimmelse av att vi sitter på en soffa i hans eget vardagsrum i Rude. Han är ensam hemma. Ljuset är sparsamt. Från min läktarplats nummer 984 går det inte att se att det sitter tusen personer nedanför. Scenen är sparsamt möblerad. Ett piano. På ena sidan några lampor, ett par korgar ved. På andra sidan sitter huskatten vakande. På golvet intill står ett kraftigt skruvstycke. Kepsen, den röda rutiga skjortan, de säckiga jeansen är gängse. Enkelt, tydligt, trovärdigt.
Rekvisitan finns invävd i musiken. När Daniel sätter sig vid pianot känns det som att han tänder i kakelugnen... tändstickan flammar upp... veden brinner... ett varmt vemod sprider sig tillsammans med tonerna och sången. Lågorna fladdrar. Daniel jammar. Tänjer gränser. Skruvar känsligt på stämningen. Katten spinner. Publiken är knäpptyst. Begrundande. Ljudspåret böljar över skogen, vidderna... öppnar en dörr... in i hjärtat...


Daniel Norgren i tidigare inlägg:
http://sunebroman.blogspot.se/2013/11/straight-from-heart-of-tvarred.html
http://sunebroman.blogspot.se/2016/02/kulltur-i-moll-och-dur.html

onsdag 14 februari 2018

Fink, fink, fink... fink

Jag har under hela vintern bekymrat mig över att det varit ovanligt lite fågel kring fröautomaten. För ett par veckor sedan trodde jag att jag hade förklaringen. Då hade det varit slaskigt och regnigt väder. Vatten och is hade täppt till de små hålen i fröautomanten. Jag tog in den och tömde ur allt frö. Gjorde rent och lät torka. Nog blev det lite större aktivitet efter den åtgärden. Men någon riktig fart blev det inte.
Idag hände det märkliga att jag hade fyra arter av finkar på besök. Men bara ett exemplar av varje. En gråsiska. En domherre. En grönfink. Och en stenknäck. En i taget. Under loppet av tio minuter. Sedan tomt igen.
Domherren verkade heller inte helt frisk. Kraftigt uppburrad. Orädd. Lite fumlig. Misstankarna blev starka på att den blivit drabbad av gulknopp.
En sorglighet i sammanhanget är att framförallt många finkfåglar är drabbade av denna parasitsjukdom. Parasiten orsakar en sjukdom som fått just namnet ”gulknopp” (Trichomonas gallinae).
Infektionen påverkar matsmältningssystemet och ger skador på slemhinnor och i munhålan. Fåglarna får problem med att äta och dricka. Oftast leder parasitangreppet till svältdöden.
Främst drabbad är grönfink men även andra arter som domherre, bofink och grönsiska.
Sjukdomen sprids vid fågelmatning. Men också i samband med att vuxna fåglar matar sina ungar.
Om man upptäcker något som kan indikera sjuka fåglar vid sin fågelmatning är de läge att helt enkelt upphöra med utfodring... och att städa rejält... bort med snuskhögar av frörester och annat där parasiter kan frodas...

tisdag 13 februari 2018

Lotass och spillkråkerop


Fick för mig att gå en sväng uppåt skogen just som solen sänkte sig i väster. Alldeles färska spår av älg ledde mig fram till en lega i kraftledningsgatan uppe på Intagskullen. Där upptäckte jag också en del gnag som älgen gjort på rönnstammarna. Tystnaden i skogen bröts av en spillkråkas rop. Från en av torrakorna ute i planteringen hade hon sin utsiktsplats. Säkert hade hon upptäckt mig och ville signalera till resten av skogen att inkräktare var på gång.
Halvvägs till Jönsalyckan mötte jag en spårslinga som fick mig att stanna upp. Och haja till! Stora tassar med långa avstånd... jodå, mycket riktigt... lodjur i hemmaskogen. Genom åren har jag sett rävspår, älgspår, rådjursspår, vildsvinsspår, spår av ekorre, mård och vessla. Men aldrig tidigare av lodjur. Jag bakspårade ett stycke. Kände hur spårslingen löpte mjukt, naturligt och vackert genom terrängen. I min fantasi blev jag en stund i ett lodjurs kropp. För mig kändes detta både spännande, högtidligt och hedrande. Lite som triumf... en av ”De fyra stora” i min egen skog...

lördag 10 februari 2018

Stolpar av kluven ek

Den 6 mars 2013 hade jag ett inlägg här på bloggen med rubriken ”Kluvet förhållande”. Det handlade om hur jag för första gången gjorde stolpar av kluven ek. Sedan dess har jag återkommit till ämnet ekstolpar i ett flertal inlägg. Och nu är det dags igen.
Under flera år har jag varit prenumerant och läsare av tidskriften ÅTER. En tidskrift som utkommer fyra gånger per år och under parollen: ”PRAKTISK KUNSKAP OM SJÄLVHUSHÅLLNING”.
Tidningen har funnits i 20 år och dess ansvarige utgivare är Petter Bergström i Gudhem. Den trycks i 8000 exemplar. Under åren har publicerats cirka 800 artiklar under huvudrubriker som; Odling, Djur, Bygga och Bo, Mat och tillvaratagande, Hantverk, Läsarbrev och reportage. Till detta en jättesamling med Övriga ämnen. Det har funnits att läsa om allt mellan himmel och jord… Verkligen! Att plocka ut exempel på artikelrubriker känns omöjligt… det skulle inte blir rättvist för den mångfald som ryms i den nära nog ändlösa artikellistan.

I sista numret 2017 gjorde redaktören ett upprop där han efterlyste artikelönskemål. Jag tänkte då att jag var intresserad av att veta mera om ekstolpar. Historiskt, tillverkning, hållbarhet. Ja, allt rörande ekstolparnas magi. Jag visade ett par länkar till min blogg. Det ”misstaget” slutade med att jag fick ”ämnet i knät”.
Så kan det gå… Goda idéer resulterar ofta i hårt arbete. Jag tackade ja, med viss reservation. Därefter fick jag ge mig i kast med faktasök. Det blev sökningar på nätet. Många mejl. Många telefonsamtal. Och ibland långa. Som oftast kom att handla om helt andra saker än ekstolpar. Men det har också kommit en del svar. Men det jag vet är att ju mer man vet, desto fler blir frågorna. Ämnet är inte uttömt. Säkert får jag anledning att återkomma.

Nu i ÅTER nummer 1/18 finns min artikel. Texten är till vissa delar formuleringar från tidigare blogginlägg. Men där är också en hel del nytt. Främst gäller det under mellanrubrikerna: ”Torkning”, ”Cellerna hårdnar” och ”Sågat eller kluvet”.

Tyvärr känns artikeltexten alldeles för lång att publicera här på bloggen i sin helhet. Men så tjusigt är det nu ordnat att du som är intresserad kan, genom att klicka på länken när nedan, läsa eller till och med ladda hem de två sidorna med hela artikeln från ÅTER 1/18 som PDF.

För att komma till mina tidigare artiklar om ekstolpar finns det en samlande länk allra längst ner i inlägget där det står ETIKETTER: EKSTOLPAR

HÄMTA PDF/ STOLPAR AV KLUVEN EK:
https://www.dropbox.com/s/3zmrefp2wxw65fv/Stolpar%20av%20kluven%20ek.pdf?dl=0

För dig som är intresserad av TIDNINGEN ÅTER finns mer information på hemsidan:
www.alternativ.nu/butik/

onsdag 7 februari 2018

På't igen



Det har blivit en del bilder och skriverier om ekstolpar här på bloggen. Och mer skall det bli framöver.
I slutet av november fällde jag en ek i slänten vid maden. Idag har jag gått matchen mot stockarna och kluvit fram tio grova, fina stolpar med mycket kärnved. Första- och andrastocken sprack isär bättre än väntat. Av den tredje fick jag bara ut två stolpar. Det var för mycket gren i den så den får bli ved.
Min erfarenhet är att det är bra att vänta några veckor med att klyva. Då kan stockarna börja ”prata”. Sända små subtila vägledande signaler. Man kan ana små självsprickor i ändträet. De ger god fingervisning om var stocken vill klyvas. Det man har att göra då är att måtta med första yxan och se till att få träff precis där! Då är halva jobbet gjort. Också bra med några minusgrader så att den fukt som finns i stocken är frusen. Det blir extra sprött och knastrar så gôtt när träet ger vika för kilen. Riktigt nöjd med dagens spräckning...

Länk till fälldagen:
http://sunebroman.blogspot.se/2017/11/karnfullt.html

måndag 5 februari 2018

På solsidan

Idag har det varit en helt fantastisk solskensdag. En sån där dag då alla som nyss blivit arbetslösa inbjudits att glömma sin nesa. Istället har de kunnat njuta av den hastigt inträffade friheten. Själv har jag stått i flödande sol på vedbacken och kapat klenved.
Mitt på dagen blev det riktigt varmt och skönt. Jacka och mössa åkte av. Snö på taken bytte form till flytande. Det hördes dripp-dropp från rännor och rör. Det röjdes vårkänslor hos talgoxar i brynet… ti-ti-tuuu, ti-ti-tuuu.
Som jag stod där med mina vedpinnar kom jag att tänka på min morbror Gustaf. Gustaf föddes i maj 1917. Han dog i december 2002 drygt 85 år gammal. Redan från barnaåren fick han börja arbeta med sådant som tvunget skulle göras i ett bondehemman på 1920-talet. Tidigt fick Gustaf börja ordna med ved. Hugga, kapa och klyva. Långt tidigare än vi idag en skulle drömma om att sätta en yxa i händerna på våra barn eller barnbarn.
Stugan i Skog blev aldrig utrustad med några bekvämligheter. De tre syskonen, Valborg, Gulli och Gustaf, som levde där hela sina långa liv eldade med ved i järnspis, kaminer och kakelugnar. Ända fram tills den dag då de i slutet av 1990-talet, en efter en, motvilligt flyttade till ”äldreboende” i Gällstad, Hökerum och Ulricehamn.
Efter Gustafs fars död 1954 blev det Gustaf ensam som fick ansvara för att all ved kom under tak som behövdes för att hålla värme och laga mat. Det var mest röjningsved. Sådan ved som jag just idag har kapat. Klenved och pinnar. Sånt som inte behöver klyvas.
Det sista levnadsåret bodde Gustaf på Hester avd 1 i Ulricehamn. Min mor, Maud, var noga med att hälsa på sin bror. Det blev inte varje vecka men nära nog. Hon var så rädd att Gustaf skulle falla i glömska. ”Nu ä dä bästa att vi åke te Gustaf annars ä ja rädder att vi glömme vi bort hônum”, sa hon.
När vi kom dit till Hester, som var en demensavdelning, låg Gustaf för det mesta på sängen. Hans stora starka muskulösa kropp förvandlas med tiden till en benhög med skinnet som ett blekt genomskinligt överdrag. Det var tydligt vartåt det barkade. Maud ömkade sig över förfallet. Hon var ledsen att se sin bror så tärd och ynklig.
Men hon var samtidigt en fighter och lyckades alltid, hur illa det än stod till, att frammana ljusa bilder för sitt sinne.
Gustaf hade slutat prata. Men hans syster fyllde tystnaden. Ibland berättade hon hur det var hemma. Ibland var det om vädret. Korta monologer framförda på utpräglad dialekt. Och med hög röst så att hennes bror inte skulle missa något. Det enda svar som kom från Gustaf var små suckar… som kvittens på att han uppfattat att det pratades.
Ibland tog hon upp minnesbilder. Och vid ett tillfälle, när allt såg som mest dystert ut, strök hon Gustaf över ryggen och sa:
"Tänk Gustaf, va roli´t du hôdde när du sto´ på veabacken och hoggde penna!"
Till svar fick hon ett långt utdraget: ”Hûûûûûûûûûûû…”
Det är svårt att veta vad Gustaf tänkte där i sitt innersta. Kanske var han inte alls lycklig för att ha tillbringat så oändligt mycket av sitt liv på vedbacken. Men i den stunden kanske det ändå var just ett sådant minne som var det allra starkaste. På vedbacken… en solig dag tidigt i februari… med dagsmeja och fågelkvitter...

lördag 3 februari 2018

Siskor i stora skaror



Det har uppenbarat sig ovanligt mycket gråsiskor under den gångna hösten och vintern. Flera jag pratat med har vittnat om ovanligt många kring fågelborden. Själv har inte haft några större antal här hos mig. Men när jag gått mina dagliga promenader över Skärvenäs, Sjöhagen, Hunnahagsviken, Haganäs och Högholmen har jag varje gång sett flera flockar dra genom i strandskogen. Antalet har varierat från några få till mindre flockar på kanske upp till hundra fåglar. Idag under ett hastigt besök vid Sundet blev jag plötsligt ”stående mitt i en flock”. Ett trettiotal siskor satt i alarna alldeles vid vägen. Helt fokuserade på att plocka frön ur alkottarna. De gjorde inte minsta notis av min närvaro. Just i skymningen hade de fullt upp med att samla energi inför natten. Själv blev jag genomfrusen på några få minuter. Fem minusgrader och hård vind från norr. Näsan domnade. Fingrarna blev stela som pinnar. Trots kylan höll jag mig kvar en stund. Kunde på närhåll iaktta hur fåglarna, gungande för vinden, pillade fram frö efter frö ur kottarna.
Väl hemkommen tog jag fram min ”fågelbibel”. Om gråsiskan kunde jag bland annat läsa: ”Flyttfågel som vissa år uppträder mycket talrikt (invasionsår}, andra knappast märks.
En enkel sökning på nätet gav bland annat träff på en artikel ur Nya Wermlandstidningen från den 2/11 2017. Där kunde jag läsa att man vid Hammarö fågelstation under hösten ringmärkt cirka 7.000 gråsiskor. Främst under oktober. ”Det är extremt många och synnerligen ovanligt och ett rekord som högsta grad är svårslaget” står det i artikeln. En jämförelse ger vid handen att det ringmärktes 51 stycken 2014. 2016 som man då trodde var ett mycket bra år fångades cirka 1.200.
En annan uppgift som jag får mig till livs av vännen Jan är siffror från Falsterbo. Där räknades nära 45.000 utsträckande gråsiskor under hösten 2017! Och då är att märka: Medeltalet sträckande under åren 1973–2016 var knappt 2.500 (tvåtusenfemhundra).
Några av de gråsiskor som fångats på Hammarö var ringmärkta i Norge respektive Finland. Antagandet blir att många av invasionsfåglarna kommer från norra Skandinavien men sannolikt också i stora antal från öster. Då främst Ryssland. Kanske har de känt på sig att det stundade en snörik vinter i norr?
Hursomhelst med antal och ursprung. Gråsiskan är en trivsam fågel. Med sitt näpna utseende, röda teckningar och familjära småprat är den en temperaturhöjare under det annars så livlösa vinterhalvåret. Och därtill mycket lätt att få kontakt med…
UT OCH SPANA!

torsdag 1 februari 2018

Mossbränning och vintertrim

20180130 Vintertrimning i Källarrenen

Mossbränning och vintertrim… jag har tidigare nämnt begreppen men inte förklarat vad de innebär. Jag har också vid flera tillfällen lovat att berätta om mina försök.

Till Annika H… och alla andra som visat intresse – här kommer ”rapporten": 

Sedan en tid tillbaka har jag initierat tre provyteprojekt. Ett av dem är extremhård mosskrattning och ”markstörning” i kattfotsarealen. Ett annat är mossbränning. Ett tredje är vintertrimning. Arbetet med att ”få igång” kattfötterna har jag beskrivit tidigare. Det handlar om att hämma växtlighet som hindrar kattfotsplantornas utveckling. Det handlar också om att skapa barjordsytor där naturlig vegetativ föryngring kan ske. I kattfotsprojketet har jag dessutom påbörjat försök med flyttning av plantor. Dels inom arealen men också inplantering av hanplantor. (Följ länk nedan och läs mer).

Vintertrim
Vintertrimning har jag gjort på ytor i ängsmark som inte betats efter slåttern. Små ytor som ligger utanför naturlig stängselgräns. Efter några år blir sådana ytor toviga och efterhand allt svårare att slå med lie. Det anhopas fjorårsgräs år efter år. Den tjocka filten av gammalt gräs och mossa tenderar att kväva örterna. Framförallt blir det hinder för frön att nå marken. Färre och färre frön kan gro och ge nya plantor. För att riktigt komma ner i botten har jag valt att köra trimning på vintern. Växterna är i vila. Och jag har tid. Under vintern är det få örter som är gröna. Undantag finns. Ängsväddens bladrosett är ett sådant. Men jag har märkt att de under sommaren och tidig höst hunnit ladda med tillräcklig startenergi för kommande säsong. Eftersom jag befriar marken från den lurviga gräspälsen kommer också ljus och värme snabbare ner vilket ger örterna en tidig och bra start.
Det jag vinner med vintertrim är att jag slipper ”gröngödslingseffekten”. Det blir inga lättlösliga växtsafter som skvätter omkring. Viktigt dock är att vara väldigt noggrann med att samla ihop allt löst material. Grovkratta, finkratta och finkratta igen. Med en ståltrådsräfsa lösgörs också mossa och tovor av gräs som inte trimmern avverkat.
Bilderna ovan visar arbetet från från början av veckan i källarrenen. Den sluttningen har aldrig varit betad. Bara slagen med lie. I somras hoppade vi över slåttern helt och allt fick blomma ut. Nu är planen att bränna all fjolårsväxtlighet till våren och kratta. Med trimningen skapade jag en säkerhetszon för att skydda jordkällaren från elden. Bonus: Det blir två ytor att jämföra.


20170407 Mossbränning i Ekebacken

Krattat efter mossbränning



Mossbränning 
Mossorna på kraftig expansion.  Tyvärr kan jag inte leverera heltäckande svar på varför. En av orsakerna kan vara att temperaturen är jämnare över året. Mossa lär växa även vid låga temperaturer. Och då blir ju växtperioden utökad med flera månader där de mera ljus- och värmekrävande örterna vilar. Mossa hämtar ju också sin näring ur luften och förmodas gynnas av höga halter kväve.
Mossorna har naturligtvis sitt berättigande. Men i vissa partier av slåtterängen finner jag anledning att hålla tillbaka dem. Jag har gjort försök att kratta bort mossa. Och visst, det funkar. Men är inte varaktigt. Jag har funnit att mossbränning är en mera varaktig metod. Jag har provat det på några ytor under ett par säsonger nu. Och resultatet känns riktigt bra.
Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att elda mossa utan att tillföra brännbart material. I mina experiment är det löv. Varje vår röjer/fagar jag hela ängsarealen. Traditionellt har lövet bränts på samma platser i ängarna år efter år. Jag kommer att fortsätta med det. Men inte alls i samma utsträckning. Däremot skall mer av lövet användas i mossbekämpningen. Istället för att lägga i hög har jag brett ut torrt löv i 15 cm tjocka mattor över ytor med mossa. Därefter har jag bränt mossan tillsammans med lövet. Stora delar av mossan förbränns. Det som årterstår går lätt att räfsa bort. Räfsa hårt! Låt sedan resterna följa med till nästa bränning.



20170420 Mossbränning i Björkebacken

Augusti 2017 Resultat av vårens bränning
Att bränna mossa har visat sig ha goda effekter. Det tar längre tid för mossa att återetablera sig än om man krattar. Det verkar också som att förbränningen gynnar örterna på gräsens bekostnad. På de fläckar jag bränt har gräsen kommit upp men inte blommat. Kvävet i det förbrända har gått till luften. Vid förbränningen frigörs kalium som tillförs i marken och höjer ph-värdet. Näringsbalansen har förändrats. Här skulle jag önska lite sakkunskap och lämnar ordet fritt samtidigt som experimentet fortsätter…

Relaterade länkar:
http://sunebroman.blogspot.se/2015/03/eld-och-solanum.html
http://sunebroman.blogspot.se/2016/11/operation-kattfot.html
http://sunebroman.blogspot.se/2017/02/trimmerexcess.html
http://sunebroman.blogspot.se/2017/03/lovkompost.html
http://sunebroman.blogspot.se/2017/03/trimmer-och-tranor.html
http://sunebroman.blogspot.se/2017/04/ekebacken-rojd.html
http://sunebroman.blogspot.se/2017/09/hacken-full.html

onsdag 31 januari 2018

Blötsnö över maden

Det är alltid viktigt att komma ut ett tag varje dag. Minst ett par timmar. Och jag är tacksam att ha den friheten. Att styra min egen tid. Idag var det rätt surt väder och i sådana lägen kan det vara frestande att stanna inne. Men kroppen kräver rörelse. Enklast är det när det finns pågående projekt som drar. Just nu är jag ivrig att se resultatet av mina egna röjningarna uppe vid maden och i bäckravinen. Jag har rensat upp rejält. Det finns inte mycket buskar kvar. Och jag är rädd att jag inte kan låta bli att ta det lilla som ännu är kvar. Ju mera öppet det blir desto bättre kommer landskapets konturer fram. Det blir mera himmel synlig. Det är ungefär som att måla en tavla. Eller forma en skulptur. Man måste backa några steg för att se hur det tar sig ut. Från olika vinklar. I olika ljus. Nu fantiserar jag och drömmer om hur det kommer att se ut när det första lövet spricker ut. Och hur kvällssolens varmgula strålar skall landa i de stora rösena med sina mossbelupna stenar. Det skall också bli spännande att hur blomningen på maden kommer att utvecklas. Och därmed också insekts- och fågellivet. Bilden här ovan är inte första från maden... och sannolikt inte den sista. Maden kommer otvivelaktigt att bli mitt nya och intressanta besöksmål genom alla årstider...


Relaterade länkar:
http://sunebroman.blogspot.se/2015/05/pa-maden.html
http://sunebroman.blogspot.se/2017/11/karnfullt.html
http://sunebroman.blogspot.se/2017/11/pudersno-och-hamling.html
http://sunebroman.blogspot.se/2017/11/npvembersol-over-maden.html