söndag 23 april 2017

Svaldagar

Våren fortsätter med kalla nätter och svala dagar. Ända ned till tio minusgrader. Och dagstemperturer kring tre–fyra plus. Vinden har varit nordlig till nordvästlig. Byig. Tidvis hård. De senaste dagarna har det kommit häftiga skurar med både snö och hagel. Det är kung Bore som härskar. För högsta komfort är det definitivt långkalsonger som gäller. Växtligheten avvaktar. Men ljuset gör att naturen ändå tar små kliv mot det som ska bli sommar. En del träd och buskar har börjat slå ut. Häggen har kommit längst. Sälgarna och almarna blommar. Vitsipporna öppnar försiktigt sina kalkar. Främst i soliga backar. Ljuset driver fåglarna. Björktrastarna har, trots kylan, byggt bo och ligger nu och ruvar. Vad beträffar stararna verkar det kunna bli ett bra år här i mina marker. Men jag osäker på vilken status de har. Idag på förmiddagen satt jag ett par timmar i gungfåtöljen ute på farstutrappans översta avsats. Med kikaren i högsta hugg. Försökte få grepp om i vilka holkar som stararna flyttat in. Men det blev inte några tydliga svar. Det verkade som de inte bestämt sig. Nästan varje holk hade hastiga besök. Som inspektionsbesök. På taket på den allra nyaste holken satt en stare och sjöng för full hals. Vibrerande av upphetsning. Med näbben vidöppen, vingarna utslagna och fjädrarna på strupen uppburrade som hos en supertaggad stridstupp. Fullständigt spelgalen. Kanske var han skraj att förbli ungkarl.
De hastiga besöken i holkarna kan också betyda att det redan ligger starar på ägg i holkarna. Att de har börjat ruva. Blixtbesöken i de olika boningarna är kanske av omsorg. En koll hos partnern för att höra allt står rätt till. Eller för att erbjuda ruvningsbyte. Och kanske den speltokige sjunger högt av lycka över att ha sin maka där inne i holken. Vilande på de turkosa ädelstenarna! Ja, jag misstänker att det är så det ligger till. För normalt flyger starungarna ut ur boet första veckan i juni. Med två veckors ruvningstid och cirka tre veckor att växa upp och bli flygfärdiga på stämmer det ganska bra.
Tillsammans med en vän blev det idag också en vandring längs sjökanten. Vi slog oss ner inne strandskogen för att ta vår fika. Plötsligt hördes ovanifrån, genom den kalla vinden, mitt i en snöby, bekanta kvittranden. De första svalorna uppenbarade sig! Några ladusvalor. En hussvala. Tänk vilken kontrast för dem! Från det varma vinterkvarteret söder om ekvatorn, hit till detta kylslagna. Det blir tufft för dem. Kyla betyder ont om insekter som betyder ont om mat. Prognosen för den närmsta tiden visar fortsatt kyla, regn och även en del snö. Hoppas de snart är över… de svala dagarna… och att det snarast stundar varma sköna svaldagar…

Nya på listan idag:
Ladusvala · Hussvala · Storlom (Reviderat – 86)


Möte med en trädskällare. Barking: – Wow, Wow!

fredag 21 april 2017

Ris blev flis


Efter vårvinterns huggning här i ängarna blev det en hel del toppar, grenar och ris. Tidigare år har jag varit noga med att ta tillvara det mesta till ved. Men nu sedan några år har jag fyllt mitt vedbehov för flera vintrar framöver.
Idag har Göran från Sjörreds Skogsentreprenad varit här och förvandlat allt ris till flis. Inga jättevolymer men rätt hanterat borde det kunna räcka till några varma sköna duschar för dig som är ansluten till Ryaverket i Borås.
Duscha andäktigt lyder min bön!

söndag 9 april 2017

På fågeläventyr


Nya på listan idag:
Fiskgjuse · Brun kärrhök · Duvhök · Mindre hackspett (81)

fredag 7 april 2017

Ekebacken röjd





BÅLET

Sedan några dagars sol
hade gett tillkänna
vårens ankomst,
brukade min fader bränna
löven från i fjol.

Bålet brann med stilla sus.
Röken från de brunna
sommarlöven
böljade i kvällens tunna,
blåsippsbleka ljus.

Ingen kväll var denna lik.
Landsvägsdikets vatten
lyste rosigt.
Sakta tystnade för natten
späda fågelskrik.


Än när denna doft mig når,
liksom fordom bävar
hjärtat lyckligt.
Genom minnets dunkel svävar
hemmets bleka vår.

Gunnar Mascoll Silfverstolpe (1893-1942)


Ny på listan idag:
Skrattmås

tisdag 4 april 2017

Lövrök och rödhakesång



BÅLET

Sedan några dagars sol
hade gett tillkänna
vårens ankomst,
brukade min fader bränna
löven från i fjol.

Bålet brann med stilla sus.
Röken från de brunna
sommarlöven
böljade i kvällens tunna,
blåsippsbleka ljus.

Ingen kväll var denna lik.
Landsvägsdikets vatten
lyste rosigt.
Sakta tystnade för natten
späda fågelskrik.


Än när denna doft mig når,
liksom fordom bävar
hjärtat lyckligt.
Genom minnets dunkel svävar
hemmets bleka vår.

Gunnar Mascoll Silfverstolpe (1893-1942)

söndag 2 april 2017

Vandring på tegen


Idag har jag hälsat på hos vännen Kjell i Skärvenäs. Tillsammans gjorde vi en vandring ner till sjön för att känna in våren. Men framförallt för att Kjell ville visa mig en inskription i berget vid sjöstranden som förbryllar. SGU1863 står det ingraverat. SGU är ju förkortningen för Sveriges Geologiska Undersökning. SGU är en myndighet som ansvarar för frågor om landets geologiska beskaffenhet och mineralhantering. SGU grundades 1858.
När Kjell och jag resonerar om möjliga samband faller våra tankar på den sänkning som gjorts av sjön Åsunden. I mitten av 1800-talet sänktes sjön för att vinna brukbar åkermark. Lite olika uppgifter förekommer om hur mycket sjön sänktes och när den gjordes.
I Johnny Söderlunds bok ”Åsunden – sjön mellan gårdarna” uppges att sänkningen gjordes efter 1855. Söderlund skriver: ”Fram till år 1855 var sjön faktiskt betydligt större. Då sänktes den nämligen med hela 3 alnar, det vill säga 178 centimeter. Genom denna sänkning torrlades mark vid stränderna främst kring Yttre Åsunden...  Strandägarna gynnades genom att man fick mer odlingsbar mark, men klagomål framfördes över försämrat fiske.”

I Tvärredsbokens avsnitt ”Sockenbeskrivning” kan man läsa: ”Vid den stora sänkningen av Åsundens vattenyta år 1852 vanns en icke föraktlig areal odlingsbar mycket bördig åkerjord, främst då vid Högagärde.”
När jag gör en sökning på ”nätet” finner jag uppgifter om sjösäkningen och då med ytterligare två årtal; 1857 och 1860-talet. Om jag inte helt missminner mig har jag en svag rest av att jag vid något tillfälle hört att sänkningen gjordes i två etapper. Och att det även senare... på 1940-talet gjordes en omfattande rensning av flödet i Ätrans lopp mellan Oset och Forsa.
Kanske finns det ett samband mellan sjösänkningen och inskriptionen i berget vid Skärvenäs. För att få veta mera skall jag tillskriva SGU och höra om de kan tillföra någon information.

När Kjell och jag vandrar tillbaka från sjön följer vi Skärvenäsån upp mot gården. Ån liknar mest en kanal. Rak och med stillaflytande vatten över den rödbruna sandbottnen. På ömse sidor om ån ser vi de tegar som torrlades när sjön sänktes. Kjell kallar dem för ”Lertegarna”.

Under 1930-talet var det min farfar, Ragnar Broman, som brukade marken. Och min far, Karl-Gustav, berättar i Tvärredsboken om förhållandena som de var då, på 1930–1940-talen:
”Skärvenäs tegar, som denna före detta sjöbotten kallas, består närmast sjön av styv lera. Därefter kommer områden med omväxlande dyjord och lera. Leran kunde vara besvärlig både att plöja och harva. Vid torka var den ofta mycket hård. Men dyjorden var, särskilt i vått tillstånd desto mjukare, där hände det ofta att hästarna sjönk ned till buken när man körde där. Numera är dessa problem lösta genom att marken delvis betas, delvis är skogsplanterad.”

Under mitten av 1940-talet reglerades sjön kraftigt. 1946 kom en vattendom som tillät sjöytan att variera med hela två meter. Alltså med ytan mellan 163,0 och 165,0 meter över havet. Det är inte svårt att förstå vilka bekymmer detta medförde. Vid högvatten var tegarna väldigt vattensjuka. För att överhuvudtaget kunna komma ut med häst blev man tvungen att sätta trugor på hästarnas hovar. Och som vi förstår av texten ovan hjälpte det inte alltid.
Det blev helt enkelt omöjligt att bruka dessa arealer. Att köra moderna redskap blev mera ett äventyr än ett lönande arbete. Det sägs också att de bönder som fick sina marker försämrade av vattenregleringen också fick ersättning för detta. I början av 1970-talet omvandlades odlingsmarken till granskog och betesmark.
När vi nu så går utmed ån och har tegarna på ömse sidor försöker jag göra mig en bild av hur det såg ut när min farfar och min far plöjde och harvade med häst här för 80 år sedan. Marken är densamma. Men utsikten är höljd av skogen...

Nya på listan idag:
Sädesärla · Rödvingetrast · Enkelbeckasin · Skogssnäppa · Sparvhök (74)

Mer om Skärvenäs här på min blogg:
http://sunebroman.blogspot.se/2014/02/dolken-pa-hyllan.html

Länk till Forsa kvarn-förenings hemsida. Här finns en del årtal som kan vara intressanta i sammanhanget: http://www.forsa-kvarn.se/kvarnhis.htm

torsdag 30 mars 2017

Den itusågade blondinen

Den 27 februari föll den vackraste björken i Skog. En blond skönhet. Björkebackens drottning. Jag skrev om den i samma dags blogginlägg. Och historien om björken och dess framtida öde finns att läsa där. Men efter att inlägget var skrivet leddes mina tankar in på ett delvis nytt spår. Istället för att förvandla hela trädet till söndagsved beslöt jag att spara två och en halv meter av rotstocken för att låta såga till snickerivirke.
Idag har jag varit hos vännen Ingvar och låtit stammen genomgå den förvandlingen. Itusågad. Från grov stock till tjocka plankor. Breda, ljusa och vackra. Och i mitten en liten strimma rötad kärna som jag tycker är alldeles speciellt intressant. Det allra innersta av stocken som funnits där ända sedan den var en liten telning. Min förhoppning är att, med äldste sonens hjälp (han har lovat), skapa något sällsynt av virket... en inredningsdetalj med kärnfull touch...


Länk till inlägg den 27 februari:

onsdag 29 mars 2017

Surt och pyrt

Idag har varit lite av en allaktivitetsdag. Ett förmiddagspass med bland annat ett besök vid återvinningsstationen. Med flaskor, burkar, batterier, plast, tidningar, kartonger. Av bara farten skiftade jag från vinter- till sommarhjul på bilen. Efter lunch ett brödbak i traditionell stil med eget recept.
Ett jäkla flyt kände jag. Och fick sådan obändig lust att kröna dagen med att bränna en rishög. Det kändes som det var perfekta förhållanden. Det har varit torrt ett tag. Det har kommit lite duggregn som minimerat brandrisken. Och det var helt vindstilla under kvällen.
Men trots alla goda förutsättningar var det stört omöjligt att få eld på högen. Jag matade med wellpapp, granruskor, torra bräder, små lastpallar... och så länge dessa brann kom det små lågor och för den skull också en del rök ur högen. Men det ville inte ta sig. Det blev ingen fart på elden. Det enda som hände var små explosioner inne ifrån högen. Och det hördes också hur värmen fick grenarna att koka... det pös, small och rök...
Och jag minns det sedan en påsk för några år sedan. Vi hade ris från lindarna längst ner i högen. Och det var, då precis som nu, stört omöjligt att få fart på brasan. Efter några försök tvingades jag att kapitulera. Det blev ingen brasa ikväll. Pyrt läge! Verkligen surt! Men högen ska få en ny match lite längre fram... Då kommer den att ligga risigt till!

Ny på listan idag:
Järnsparv (69)

tisdag 28 mars 2017

Lövkompost


Igår räfsade jag fem timmar. Idag blev det sju. Därmed är också den första etappen av åtta avklarad. Det som blev årets första etapp är den slåtterängsremsa som löper längs gårdens framfartsväg från Lillstugan och nästan ända ner till bäcken vid Linnekullen. Arealen är cirka 250 meter lång och 6–8 meter bred. Alltså cirka 1700 kvadratmeter. Eller 0,17 hektar om man så vill. Igår eldade jag allt löv. Idag har jag fraktat bort lövet och lagt det i kompost. Främst väljer jag att köra till kompost när jag räfsat ytor där jag vill undvika att skapa brandfläckar. Det kan också vara praktiskt att kunna räfsa även när det är lite fukt i marken. Då är också kompostering det givna valet. Men totalt sett blir det mest eldning av lövet. Och då på platser där det lämpar sig och där brandfläckar faktiskt till och med är önskvärda. I brandfläcken och zonen närmast den skapas förutsättningar för viss flora. Växter som just gynnas av att man eldar. Det bästa exemplet som jag har här i mina ängar är kransrams. Den växter nästan uteslutande i eller i närheten av ställen där det år efter år eldats löv. Det finns också goda möjligheter att bekämpa mossa med hjälp av lövbränning. Det är en metod som jag testat i liten skala med gott resultat. Det torde blir mer av den sortens lövbränning. Jag skall försöka att återkomma till det framöver när jag har en lämplig yta att visa på.

måndag 27 mars 2017

Sot och rök

I summeringens stund kan jag se tillbaka på en händelserik dag. Redan tidigt på morgonen gjorde sotare Marcus entre. Det är treårsintervall på sotning i gamla huset. Nu blev skorstenen, båda kakelugnarna och vedspisen noggrant rengjorda. Det känns väldigt bra att får det gjort av ett proffs. Samtidigt är det en uppdatering på hur jag sköter eldningen. Torrt och fint sot i alla eldstäder och kanaler. Ett gott betyg.
Efter frukost drog jag ut med räfsan för att se om ryggen ville vara med på ett förmiddagspass. Jodå, det funkade fint. Ju mer jag räfsade desto bättre kändes ryggen. Fem timmar blev det. Och tio högar i denna fagningspremiär. Känns fantastiskt bra att vara i gång. Just fagningen är årets höjdpunkt. Att vara ute och jobba med räfsan under soliga och varma vårdagar är oslagbart. Mot kvällningen bränna några högar. Och samtidigt lyssna på trastar och rödhakar. Då är livet som allra bäst...