I min mormors hägn

I början av mars 2013 ägnade jag en dag åt att klyva fram stolpar ur grenarna från en nyfälld ek borta i Ekebacken. Mest var det för att prova hantverket. För att testa om jag kunde. Det visade sig att jag kunde. Utan att ha tränat alls överhuvudtaget. Tänker att det kanske sitter i en gen att veta hur man klyver en gren…
Nu har jag börjat att, efter hand, slå ner mina stolpar. Planen är att sätta ekstolpar mellan slåtterängen och skogsbetet. Önskningen är att så småningom spänna en tråd mellan stolparna och därefter släppa några betesdjur uppe i Intagskullen. Det har länge varit en dröm. Men jag har kommit på att det inte räcker med att drömma. Det vill till ett och annat handtag också för att föra önskningarna i hamn.
Och tiden går fort. Jag har svårt att hänga med på att det är långt över tre år sedan jag klöv fram de första stolparna. Fördelen med att det gått ett tag är att barken har lossnat av sig självt. Stolparna har stått resta mot ett träd uppe i skogsbrynet. Fukt och röta har skiljt barken från veden. Bara att plocka loss. Smidigt och lätt.
Jag tänker att nästa gång jag gör stolpar skall jag lägga dem i en hög och täcka över med löv så att de håller sig fuktiga. Då kommer nedbrytande krafter att snabba på barkningsprocessen.
Idag har december bjudit väder mest likt en skön aprildag. För att helga de soliga och vackra timmarna mitt på dagen företog jag mig att spetsa stolpar och sätta dem på plats. I gränsen mellan ängen och skogen har det alltid funnits gärsgård. Fram 1900-talets första hälft var det trägärsgård. Senare omkring 1940–1950 ”uppdraterades” stängslet till ekstolpar och taggtråd. En del av de gamla ekstoplarna finns fortfarande kvar. Nu handlar det om att komplettera. Några av de gamla stolparna är väldigt korta. Jag gissar att de från början varit längre men efterhand som de murknat har de slagits ner i marken. De har liksom ”ätits” upp av naturen. De nya stolparna har jag gjort 170 centimeter långa. Försöker få ner dem 40 centimeter i jorden. Så det blir cirka 130 cm kvar ovan jord. En sak att tänka på är att sätta kärnveden åt det håll där man tänker fästa stängselöglorna. Då kommer de att sitta säkert. Sätts de däremot i vitveden lär man få göra om kanska snart. Vitveden kommer att vittra bort. Och det tar inte så särskilt lång tid. Kärnveden däremot, den kommer att hålla i hundra år.
Det man gör när man sätter stängsel kallas för att ”jala” eller ”jäla”. De här orden uttalas med tjockt l [ɽ]. Kan tänka mig att det är strikt västgötska? För att försvenska denna omgärdande syssla går det också bra med ”gärda”.

Min mormor hette Gerda. Gerda Desideria. Det nordiska kvinnonamnet Gerda är bildat av ordet gård som betyder skydd, hägn. Namnet har också tolkats som ”hon som hör till gården”. Desideria kommer från latinet och betyder ”den önskade”. Dagens arbete blev lite som en hyllning till min mormor... och det önskade...

RELATERADE LÄNKAR:

6 mars 2013
http://sunebroman.blogspot.se/2013/03/kluvet-forhallande.html

26 februari 2015
http://sunebroman.blogspot.se/2015/02/in-i-evigheten.html